Sitter här med gråten i halsen. Snart åker vi. Först lämna av William hos sin morfar, sen bär det av till Nyköping. Vill inte. Önskar detta bara var en dröm, men önskningar går ju aldrig i uppfyllelse.
Får tänka positivt, att det är för hans bästa. För det är det ju. Man får inte vara egoistisk i en sån här situation. Det går bara inte.
Kanske hörs sen, får se om jag orkar.